newcecy

Jajaja. Det är fars dag... Alla pratar om hur mycket de älskar sina pappor, som alltid ställer upp, stöttar och finns där för en. Det kan inte jag säga. Jag kan inte bo hos min pappa längre, jag blir bara ledsen och deprimerad. Jag är olycklig i närheten av honom. Han vill inte ens att jag kommer hem idag. "Det är så sent" och blaha blaha... Jag orkar inte mer. Jag kan inte bo med honom! Och jag har hundratals anledningar till det. Det är inte bara ett litet bråk det handlar om, jag bråkar jämt med honom. Han blir aldrig nöjd! Vad jag än gör. Mamma uppskattar det jag gör, hon stöttar mig, hon hjälper mig, hon tröstar mig, hon ställer alltid upp för mig. Jag litar på henne och jag kan prata med henne om allt. Jag älskar henne för den hon är och det hon gör för mig. Pappa måste jag älska, det är min plikt som dotter... Det är inge bra att tänka så. Men så är det. Vad har han gjort för mig? Inte mycket... Han var borta mina första 16 år, sen tog jag intiativet och valde att bo med honom, för att förbättra våran relation. Vad har han gjort? Jag orkar verkligen inte längre. Jag kan vara glad för nånting en dag, så kommer han och förstör min dag. Jag blir ledsen, för han ska jämt bråka. Allt handlar om honom. Allt jag gör handlar om honom. Om jag väljer att inte träna en dag, då är det bara för att göra honom sur. NEJ! Det är det inte, men han vill inte lyssna. Han lyssnar aldrig. Det är alltid han som har rätt, han som bestämmer. Allt, även mitt liv, är hans. Enligt honom är jag "bara 18" och han "har mer erfarenhet än mig". Jag kan hålla med om att han har mer erfarenhet i vissa saker. Men han måste acceptera att jag har mer erfarenhet i vissa saker också. Han har aldrig blivit mobbad, han har aldrig varit ensam, han har inte svårt för att prata med folk, han har inte haft det lika tufft som jag, han har inte gråtit sig till sömns tusentals gånger... Det är mycket som han inte har gjort. Han har inte alltid rätt. Jag orkar inte mer.