newcecy

Jag börjar bli så jävla trött på det här! Pappa VÄGRAR lyssna! Jag bröt ihop idag. Och medans jag grät och hyperventilerade fortsatte han att ta upp saker med mig. Håll käft i 5 minuter! Man fortsätter inte pressa någon som gråter och hyperventilerar. Och jag spelar inte teater! Hur fan skulle DU känna om TVÅ personer hackade på dig? Tog upp att du måste göra något med ditt liv? Trodde att du bara satt på arslet och inte gjorde ett skit?! Inte så bra va?! Jag tänker på jobb varenda dag, kom inte och döm mig! Du har varit borta i 2 veckor också, så du har ingen aning om vad som har hänt. Låt mig vara ifred. Om du hade kunnat hanterat det här bättre hade jag inte brytit ihop och faktiskt berättat allt som har hänt, medans du var borta. Men nu orkar jag fan inte ens titta på dig, jag vill inte bråka mer. Jag vill inte gråta mer. Jag orkar inte höra dig säga att jag i stort sett är korkad och inte gör nånting. Inse, jag har en sjukdom! Jag försöker inte skylla ifrån mig på det, men du måste inse att det är en stor del av mitt liv. Jag måste få ta en sak i taget. De två veckorna du var borta upptäckte jag vad jag verkligen vill göra! Jag vill bli konditor, och kanske till och med en dag starta eget! Men det vet inte du, för jag fick aldrig chansen att berätta...