Hej...
Jag tänker skriva vad jag känner. Jag bryr mig inte om vad andra tycker, jag skriver bara det jag känner för. Jag har inte skrivit på väldigt länge nu. Det har hänt en massa... Kortfattat, livet hände.
Jag tänker skriva om de starkaste känslorna just nu. Jag känner mig förvirrad, vilsen och ensam. Kort sagt, sorgsen. Jag har funderat mycket, om allt möjligt, som vanligt. Mina tankar har varit riktade mer mot sorgsna tankar på sista tiden. Det känns som om jag är onödig. Som om att jag bara är i vägen och bara är besvär. Jag känner mig oälskad. Jag tror detta är det som kallas depression. Förmodligen...
Det finns 2 människor jag faktiskt litar på i den här världen. Min mamma, som alltid stöttat mig men som nu börjar tröttna på min inaktivitet, och min bror, som jag vet bryr sig om mig varje gång han visar mig omtanke. Med det menar jag att jag vet att han inte fejkar. Det är mer än vad jag kan säga om andra.
Jag har på senaste tiden haft "problem" med någon. Någon som jag förut brukade kalla för vän. Vi hade... En diskussion... Om mina matvanor. Hon trodde sig veta vad hon pratade om och vägrade lyssna när jag sa att det låg djupare än bara ett matmissbruk.
Varför vägrar folk att lyssna? Jag lyssnar på alla andra. Varför kan ingen bara lyssna på mig? Varför måste jag känna såhär? Jag vill inte känna såhär. Jag vill inte vara till besvär längre. Jag vill bara känna mig älskad, är det för mycket att begära? Jag förstår om folk inte kan se att jag är ledsen, men varför frågar ingen? Bryr sig verkligen ingen? Bara... Varför?
Varje gång jag stänger mina ögon kommer bilder fram... Bilder av olika sätt att... "Ge upp". Men jag kan bara inte. Jag är rädd. Med min tur så skulle smärtan bara följa efter mig.
Jag ler, jag skrattar, jag försöker att visa mig tapper. Jag försöker vara duktig. Men inuti är jag bara en hopplös, olycklig och deprimerad liten flicka. Jag bryr mig inte om hur jag ser ut. Jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig. Det är åtminstone det jag predikar, det jag visar utåt. Men det är väl klart jag bryr mig, lite iallafall? Jag bryr mig inte om dumma skithuvuden, de försöker bara få sig själva att må bättre. Men jag bryr mig om vad de som står mig lite närmre, det de tycker spelar stor roll.
Jag vill bara att allt det här ska ta slut... Jag vill veta varför jag känner såhär, hur jag ska lösa det, få stöd. Men mest av allt vill jag bli respekterad och älskad. Jag vill bli stark.